Jag jobbade några månader hösten 1985 i Riksdagshuset. Det här var på Olof Palmes tid och vi hade en socialdemokratisk regering vid makten. Vid Riksdagens årliga öppnande så ingick det även en galaföreställning på Operan. Alla som arbetade i Riksdagshuset var inbjudna. Alla utom Daud och jag.

Daud brukade kalla sig för David och säga att han kom från London. Det brukade gå lättare att ta sig fram i samhället då och speciellt på krogen. Men egentligen kom han från Jakobsberg och innan dess hade hela familjen bott i Somalia.

Av någon anledning, inte helt outgrundlig kanske, fick vi ingen inbjudan.  Men det var här det dök upp oväntad hjälp från oväntat håll. Den äldre mannen i kallskänken, som brukade gömma öl i kylarna, och säga ”försvinnande gott” när han tömde det sista i flaskan, protesterade högljutt och menade att alla var inbjudna – och det gällde alla som arbetade i Riksdagshuset. Så efter några dagar och en mindre diskussion med restaurangchefen fick vi våra biljetter.

Det skulle visa sig att kungen och drottningen också var inbjudna. Nu tillhör det traditionen att alla ska resa sig och sjunga kungasången när kungaparet träder in i lokalen. Sagt och gjort. Vi reste oss och hummade med så gott vi kunde, den äldre homosexuelle mannen i kallskänken, Daud från Jakobsberg/Somalia och jag i svart spretigt hår och trasiga jeans. Sedan tog  vi oss igenom Orfeus i Underjorden av Offenbach, den med bensprattel och can can. Högtidligt och emellanåt ”försvinnande gott”.

Och det är här min egentliga poäng ligger, det är inte speciellt svårt att resa sig för kungen, både bildligt och moraliskt, om man får vara med och göra det. Just det där att få vara med är centralt. Det är det som kan göra skillnaden mellan hat och acceptans. Jag var ju inte på något sätt för monarkin, men känslan att få vara med var starkare än att stänga någon ute.

Så Daud och jag, vi som diskade riksdagsledamöternas tallrikar under några månader, vi var med. Ett brickband från makten. Jag bytte sedan jobb och fortsatte i hemtjänsten vintern 1986. Men det är en annan historia.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s